PERTA THE LONELY CITIZEN

with sore feet & blisters from too much talk of nothing. step into the sunlight and say something - anything will due.

såhär, den här lördagen, så funderar jag på ett par världsliga saker. varför låter diskmaskinen så högt helt plötsligt och hur fan kan 6 månader av mitt liv ha gått så snabbt och ens hur kan dom ens ha fått gå? och det bara regnar och regnar. det blir visst inget solsken va? och jag har funderat på lösningar. och jag har funderat på vart man går efter det här. och jag har funderat mig romantisk och jag har funderat mig ledsen och jag har funderat mig galen.

dagar som segar fram som borde vara livet va? och det är konstigt hur liv kan göra en levande och jag vet att jag drömmer om att få sova nu men sömn existerar inte och inte i min framtid heller.

varje gång jag tänker att jag har det utstakat så vänder det. som att det är något i mig som driver någonting att alltid vända, att aldrig vara still. och inte still på det traditionella sättet för jag är inte social längre så egentligen är jag blixtstilla. jag önskar att jag vore men så fort jag tänker tanken att kontakta omvärlden nu så går det inte. för det och det ska göras och sen är det rätt så skönt att vara ensam och sen är det en mardröm och sen är det så sjukt tyst att man vill skrika bara för att det ska låta.

och jag hade planer hit och jag hade planer dit. jag skulle börja leva igen sådär som man ska och som sig bör. nu lever jag bara. det är inte riktigt samma sak eller. (jag är fantastisk, det är jag.) och jag vet att det finns dom som tycker att jag är sådär som man borde vara, att jag verkar ha det där som man vill ha även om jag är ledsen eller uttråkad eller jag vet inte vad det är längre. och det är så konstigt egentligen. för rörigare röra får man leta efter just nu.