sommarjobbarna på min gård bara sitter i skuggan och chillar och plockar bort en eller annan överväxt maskros. det skulle jag också kunna göra. upprörd tjej.
anyways, saker man inte vill göra ensam; vara gravid. speciellt inte såhär. för man vill ju dela med sig, man vill ju ha någon som inte tycker att man är knäpp för att man gråter för att det är smutsigt i kylen (fast det egentligen inte är det) eller för att man är en knubbsäl (fast man egentligen bara är rund). och det är ju fint, att vara gravid alltså. jag saknar att ha någon som klappar på och pratar med magen, som lyssnar när man berättar om allt som man är rädd för. och när man ska somna och den kör något slags trumsolo i magen så att nästa hela sängen skakar för att magen gnuppar så mycket, då vill man ju ha någon som bara håller om en så att man somnar lättare.
men jag försöker se det som att det är jag och bebisen nu, jag och trumbebisen och såklart love och arvid. och sen om ett tag så får vi väl se hur det blir. hur vi bestämmer oss för att göra, hur helheten blir. men hur vi än gör så blir det bra, det ska jag se till.
6 kommentarer:
men hur gör man så att allt blir bra när man inte lever ihop och har en spädis? undrar jag som är en kompis till din kompis
Jag tycker att du är modig och stark.
Och jag tänker att
ensamhet
ändå är tvåsamhet
när man är gravid.
och sedan
för alltid.
Det är ett lätt rus,
fast ändå är det så lätt att bli
sårad
för det behövs någon mer, något mer.
Det behövs bekräftelse för det man ger, uppmuntran och givande.
Att ha någon som har vilja att ge.
Det är nog det som det handlar om egentligen.
Att någon ska kunna ge utan att suga ut all energi.
Grattis till barnet!
Du har mycket människor omkring dig, och jag vet att jag bara tror att jag känner dig efter som jag fastnat på din blogg.
Ändå, säg till om du behöver hjälp, på alla vis.
det kan inte bli annat än bra!
du fixar allt min älskade tjej!
när du vet datum, säg till så bokas biljetter för handhållning, gosande och stöd! :)
Jag fattar att det känns helt svinigt ensamt men det blir bra ändå, eller hur, du fixar det. Se bara till att ha folk omkring dig första tiden som kan hjälpa, stötta, avlasta. Det är så lätt att falla ner i ett svart hål där några dagar efter förlossningen när man får en hormondusch som heter duga så man bara gråter över allt möjligt och brösten spränger och man blöder och man tror egentligen bara att man vill dö. Men det vill man inte. Verkligen inte.
egentligen är jag inte så ensam, det är bara att jag är ensam just nu och ett tag till framöver, men det räcker. för sen kommer vi att vara två om det, eller ja, 3 eller 5, det beror på hur man ser det. men nu, nu är det jobbigt att inte få dela med sig av det fina eller det svåra på samma sätt som jag kunde förra gången.
du ska se att du fixar det här. du är ju grym för i helvete! :)
Skicka en kommentar