för två år och ja vad blir det nu, typ 9 månader sen när jag kissade på en liten pinne och det blev ett plus så hade jag allt planerat, allt, precis i den sekunden som jag vågade titta på resultatet så visste jag hur allt skulle bli, trodde jag. och nu på nätterna så sitter jag och funderar på hur det blev istället. vänder och vrider på det. ibland blir jag ledsen när jag tänker på hur jag hade tänkt det, när man är gravid har man mycket tid att tänka på alla små detaljer, liksom sitta och fantisera om hur ens barn kommer att se ut, vad dom kommer att gilla, hur vi skulle göra snögubbar, dricka varm choklad och äta ostmackor, hur vi skulle läsa sagor ihop på kvällarna i våran säng om loranga, masarin och dartanjang's äventyr, hur vi skulle ha dom bästa födelsedagskalasen med såklart dom godaste tårtorna, hur vi skulle ge oss ut och åka skateboard tillsammans, hur vi skulle växa som en familj för varje år som gick. allt tillsammans. alltid tillsammans.
men sen kunde vi inte se det, allt som vi hande längtat efter. vi körde bara på i rutiner, lyssnade inte på varandra längre och slutade orka tror jag. man måste ta hand om varandra och jag och joel var nog väldigt dåliga på att se till varandras behov. det känns lite svårt för mig att tänka på allt ibland. nu ser jag ju såklart också att vi har vunnit på det här på ett sätt. för love och arvid har fortfarande en familj, om än en lite annorlunda familj men vi är en familj och i grund och botten så är det vad som räknas och inte hur familjen ser ut. vi fungerar. vi har fortfarande drömmar, på var sitt håll och tillsammans. vi är inte arga på varandra, vi pratar och vi umgås och framför allt så älskar vi varandra fortfarande.
ibland känns det bara konstigt att man har planerat att leva livet tillsammans men ändå inte kommer att dela det på samma sätt som man hade tänkt sig ifrån början. det gör inte så mycket nu, både jag och joel vet och kommer alltid att veta att vi har varandra. det är det som är poängen, det är ju att allt inte blir som man har tänkt sig. men det behöver inte betyda att det blir dåligt heller.
2 kommentarer:
makes me warm inside.
det är så man börjar gråta.
grattis till att ni vågade ta tag i att separera.
och grattis till ditt nyvunna, oväntade liv.
det kan vara så sorgligt hela grejen. och ensamt. men det måste ändå vara ensammare att leva i ett dåligt förhållande. där man inte kan synas som man gjorde och som bara blivit rutin. för att överleva.
ge mig mod. jag behöver också mod, fast det är ett nederlag.
(nån har snott min signatur också. den där m. är inte jag, om du vet vem jag är)
Skicka en kommentar