NU NÄR JAG INTE LÄNGRE ÄR FEMINIST

jag hoppas att det framgår att jag tycker att feminism är så mycket mer än bara blått och rosa. "killigt" och "tjejigt". jag skriver mycket om det eftersom det är så ledsamt att det märks så tydligt nu när jag har barn att vi ska börjas delas in i grupper redan från födseln. för jag menar, jag får OFTA höra att tuva är en kille, och hur vet folk det? bebisar ser ju i princip lika ut i ansiktet, så dom går på kläderna. vi delas in för att stanna där. för att tycka att det är okej.

det snackas mycket om jämställdhet, men vi är inte ens i närheten av att vara där än. därför kan det kännas, ja vad ska man säga - sådär kul - när "det är synd om männen också", när det ska bli liksom "en grej". det är som att ingen har hört talas om patriarkat. 

(med det sagt menar jag inte att män inte har rätt att känna och ha problem. men att väga upp det i samma klass som att leva i ett ständigt förtryck, mjee, vet inte. vill även påpeka att vi har män som gör fantastiska arbeten för jämställdhet/feminism)

det handlar liksom inte om att "hata alla män" bara för att man gör feminism till sin sak. 

att säga ifrån är alltså INTE samma sak som att vara "gnällig" och "ta på sig offerkoftan".

man behöver inte heller känna att det är ens plikt att vara "duktig" och utbilda män i feminism när dom redan har gett sig in en feminist-debatt. är man genuint intresserad så läser man väl på först innan man slänger ur sig vad som helst? jag hajade det när jag var femton, så det är ju inte så jättesvårt att greppa feminism.

och det är klart att inte alla kvinnor känner sig förtryckta. jag menar, som kvinna är man förtryckt, men många förtryck är bara "så som vardagen ser ut". många kvinnor skuldbelägger sig ju till exempel själva för att dom blir våldtagna. kanske, kanske, fick man skylla sig själv. och då blir det freakin vardagsmat vilket är så jävla fel. 

men poängen, bara för att alla kvinnor inte känner sig förtryckta så betyder ju inte det att ett förtryck inte finns. typ alla utsätts inte för rasism, men det gör det ju inte mindre värt att motarbeta.

det är en vardag som i alla fall inte jag vill ta del av. jag vill mina barn ska få växa upp och veta att dom är lika mycket värda oavsett könstillhörighet. vi ska inte vara nöjda, vi ska ha samma rättigheter. det är liksom inte så konstigt att förstå. det som är konstigt för mig är att vi inte är där än, och att det är helt jävla okej. 

(titeln på inlägget grundar sig alltså i gårdagens twitter-storm. och inlägg som tex: De som inte borde få kalla sig feminist)