BLOGGBARN

förr så skrev jag mycket om hur jag mådde, om allt random som hände i mitt liv, om kärlek, om vardagen över lag. jag hängde ut mig själv men satte själv gränsen för hur mycket jag ville dela med mig. och det är ganska mycket, att skriva har alltid varit att ventilera. det är en trygg känsla för mig.

jag har skrivit om mina barn sen love och arvid låg i magen. så i fem års tid, från små klumpar som växte i min mage tills idag. jag har skrivit om sigge och om tuva. om förhållanden, om ilska. om kärlek och om värme. glada dagar, mindre glada dagar. min blogg var nästan som bäst under tiden med sorg. för att den hjälpte mig igenom dom dagarna av personligt förfall.

det här handlar om att det skulle vara fel att ha "bloggbarn". att skriva om sina barn, att publicera bilder. att i princip nämna sina barns namn (för tänk vad en pedofil skulle kunna göra om hen visste namnet på barnen!)

jag har lagt upp bilder på mina barn när dom är ledsna. alltså arg-ledsna oftast. som en bild när love är sjukt förbannad för att han ville ha en hel rulltårta för sig själv. han har hela munnen full med kaka och skriker och gråter samt kramar ett fat med rulltårta och har rulltårta ungefär precis överallt. jag tycker inte att det är en utsatt bild. jag skrattar varje gång jag ser den för det är en sån där "kodakmoment" bild. eller som den som jag la upp på sigge för ett tag sen när han är sjukt arg för att han har på sig en mask. älskar den, skrattar så att jag dör när jag ser den.

jag vill ju liksom förmedla livet med mina barn. ups and downs. som det är. inte skriva att lille A och lille L blir 5 år snart. för mina barn är så mycket mer än så för mig.