ATT PRATA OM DÖDEN

i kväll när love och arvid skulle gå och lägga sig så frågade love om vi (jag och krister) kommer att dö när vi blir gamla. och jag känner inte riktigt att det är någon idé eller ens bra tanke att ljuga för sina barn och säga att man inte kommer att dö och sen vänta med den diskussionen tills dom är äldre. så jag sa ja, vi kommer att dö. men när vi är gamla. och att det är om jättejättemånga år. och att då kommer inte dom vara barn längre. och att vi lever kvar på sätt och vis ändå.
vad säger gossebarnet då? jo, bara att "allt känns så annorlunda nu." och så började han gråta. ett stilla tyst gråt. han fortsatte: "jag kommer att sakna er så mycket och jag kommer att älska er".

det var så svårt att stå emot gråten när ens barn inser att vi inte kommer att finnas för alltid. så vi pratade lite till om det. och när vi slutade så kändes det ändå bra på sätt och vis. och love kände sig tryggare.

vi har pratat lite om det förr. och framför allt hur man lever vidare ändå, efter sin död. i sina barn och barnbarn. och hur man kommer ihåg människor som är döda ändå. jag pratade om när min mormor och morfar dog och om att jag var så ledsen och grät massor, men efteråt så kändes det ändå bra när alla pratade om minnen och när jag mindes alla fina stunder.

det är ju jättestort att få ett grepp om döden. men, det är nog viktigare att kunna prata om döden än att bara undvika att svara och låtsas som om ingenting.