Tack för alla tips, råd, tankar, åsikter osv, det är så himla fint och det hjälper verkligen jättemycket.
Går igenom en väldigt underlig känsla av att allting är som vanligt samtidigt som det inte är det. Drömmer hemskt varje natt, vaknar tom och ger mig ut och springer. Efter det känner jag mig stark igen, samtidigt som jag inte är det.
Jag tvivlar på mig själv en hel del och försöker hitta fel på mig - vilket är så himla fel och befängt men det går liksom inte att slå bort tankarna. Även; älskar han mig så mycket som jag älskar honom? Kommer det att hända igen? Kan man avfärda det som ett misstag och bara gå vidare? Hur litar jag på honom? osv.
Jag undrar varför det hände men det finns inga svar och det gör mig så sjukt frustrerad.
Jag undrar hur det kommer att kännas nästa vecka när han jobbar igen, för när jag bara ens tänker på det nu så går luften ur mig.
Jag litar på att jag gör rätt val, och att jag gör det som känns bäst för mig. Det kommer att ta lite tid bara. För mig handlar det mer om att läka och att känna att jag kan lita på honom igen, än att vara rationell och tänka på alla andra.
7 kommentarer:
nej, självklart älskar han inte dig lika mycket som du älskar honom för då är man inte med någon annan, det är bara så det är med den saken. och sen kan jag tänka, att om det redan går så här snett innan ungen ens har fyllt 1år så kanske man ska låta bli att skaffa barn med någon man knappt känner. för det går ju faktiskt inte bara ut över dig, utan även er dotter och dina andra barn. menar inte att låta grym, men jag kan inte heller påstå att jag är förvånad...
Anonym - Empatilös much?!
Petra har nog alltid gjort val som hon trott är bäst för sig & sina barn! Sen att det blivit som det blivit är väl inget man kan förutse?
Det finns åtskilliga personer som tror sig känna sin partner & levt tillsammans med dem i flera år, för att sedan blir grundlurade & förda bakom ljuset.
Sitt inte & läs hennes blogg om du nu så uppenbart har problem med de val som hon gjort (hur det rör dig i ryggen är jag dock oförstående inför)..
jo, du är rätt grym (alltså taskig), anonym. och anynom. ska en "läxa upp" nån så kan en ju iallafall stå för vad en säger.
själv är jag inte monogam. jag tror att det går att älska många, många på samma gång, och att ens kärlek inte blir mindre för att en älskar fler. typ: om en har tio ungar så älskar en ju inte det första barnet mindre och mindre för varje gång det kommer ett nytt. det här har förmodligen väldigt lite med saken att göra, det var bara en tanke som kom apropå att älska. det jag menar är nog: min kärlek till en person påverkas ju inte vad jag gör med någon annan. däremot är det aldrig okej att gå över gränser som människor har bestämt tillsammans.
skit i anonym. vilken avundsjuk hater!
okej, måste väl förklara mig lite för så hemskt ville jag inte att det skulle uppfattas. catrin heter jag, är alltså anonym högst upp och att jag postade det anonymt är för att det helt enkelt säger ungefär lika mycket som namnet catrin. jag känner inte dig, men hittade din blogg genom en vän och har väl följt dig sen sigges födsel. jag beundrade dig otroligt mycket, som tog dig igenom en sådan kris, efter att ha blivit gravid väldigt snabbt med en kille som inte var ärlig mot dig. därför, och jag säger det i all välmening hur hårt det än låter, kände jag väl inte alla positiva känslor i världen när det visade sig att du blivit gravid IGEN jättesnabbt med en kille du såklart inte hunnit lära känna på den korta tiden. och att jag inte tyckte att det kändes positivt är för att jag tyckte att du hade kämpat färdigt med dumma killar. och så hände det här, och jag fick en liten "vad var det jag sa"-tanke och skickade iväg kommentaren lite för fort och utan att tänka på hur det såg ut, för det jag ville få fram är att det är HAN som är ett svin som inte har mer respekt för dig och dina känslor och framförallt inte tänker på hur det påverkar eran dotter. sen är det en öppen blogg, du skriver om ytterst personliga saker (som det här) och då måste man få tycka någonting utan att enbart hålla med. och jag tycker, enbart uppfattat från bloggen, att det var sådär ansvarsfullt att bli gravid så snabbt igen efter en sån grej med sigges pappa. och med det, menar jag inte heller att jag tycker att du är en dålig mamma. jag har bara fått känslan av (rätta mig om jag har fel) att du velat ha en nystart sen det tog slut med tvillingarnas pappa och att det blivit fel. inte att barnen kommit till världen förstås, men att du verkat ha väldigt bråttom.
så, förlåt om det där uppe lät hårt, det lät hårdare nu när jag såg det än vad jag kände när jag skrev det. men man måste få tycka, och det tror jag att du förstår och räknar med eftersom du skriver så öppet.
Catrin vad du lägger dig i...det där hjälper väl inte någon
nu är jag också lite anonym här, men jag läser din blogg. och det var jävligt elakt skrivet av den första anonyma tycker jag. man kan aldrig veta hur förhållanden blir och vad som kan hända. du verkar vara en fantastisk människa. om någon är otrogen är det fan aldrig ditt fel. styrkekram, allt går över tillslut även om det är ett helvete nu.
Skicka en kommentar