I mig finns ju all kärlek kvar och det känns inte verkligt.

Ibland vill jag bara förlåta honom, sådär direkt. För att det vore så jävla lätt. Men det krävs tillit, och jag har inte det. Det känns så värdelöst att älska någon, för trots det han har gjort så försvinner ju inte bara känslorna. Dom är inte magiskt borta. Det är inte bara att gå ut och stänga dörren till allt det där gamla. Jag vill ha kvar det, jag vill känna mig så trygg som förut, som innan det här.

Och han gör allt för mig just nu, för att bevisa att det inte betydde någonting. Och jag vet att han ångrar sig. Men det är väl just det, det hade varit så jävla lätt att bara INTE göra det. Därför känns det som att viljan att göra det som fanns då kanske kommer tillbaka igen.