det här med tvillingar, alla sa till oss att det skulle bli så himla jobbigt och vara så himla svårt. och visst var det rätt så mycket att göra i början, och ibland har jag undrat hur det är att bara ha ett barn. när sigge föddes och love och arvid var hos joel så var det oftast väldigt lugnt bara, eller det är så jag vill komma ihåg det, jag var ju ensam mycket i början och när jag läser här så var jag rätt så arg. men egentligen var den ilskan riktad mycket mot det här samhället som av någon anledning tycker att det är helt okej när en pappa väljer att inte vara med sitt barn, det "kan man ju liksom förstå". det "ligger ju inte i generna att ta hand om barn, som för kvinnor".
när jag och joel separerade så var det många som undrade hur jag kunde göra så, överge min familj. för det var allt som alla såg, jag lämnade dom, och med "dom" menade folk egentligen joel. jag har egentligen inte skrivit så mycket om vad som var det slutgiltiga skälet till att jag och joel separerade, dom som vet det vet av en anledning, för att dom kan förstå. att man helt enkelt inte bara bestämmer sig över en natt att det inte funkar, att det är en pågående process som tar ett bra tag. jag och joel försökte länge att få det att funka, ibland blev det bättre för att sen bli sämre igen. kanske hade det sett annorlunda ut om vi hade försökt mer, eller precis lika. ett tag ältade jag det ganska mycket fram och tillbaka, hur det hade kunnat vara.
idag, är jag lycklig igen. jag vaknar varje morgon med killen som jag älskar (ett tag trodde jag på fullt allvar att jag aldrig skulle kunna älska någon igen och att ingen skulle kunna älska mig). jag har världens bästa barn och anders. saker funkar. det är såklart inte alltid superbra, men dom dagarna som det inte är bra kan jag ändå se ett slut på mörkret i allt omkring mig. hej väckelsemöte-känslan, eh. jag kan säga såhär istället egentligen, jag är rätt nöjd med nuvarande livssituation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar