det är den här årstiden då allt föll. livet, löven, jag. men det var tre år sen, och jag trodde på allvar att jag aldrig mer skulle kunna bli lycklig igen. det var bara svart ett tag.
och vad har hänt på 3 år? jag blev lycklig. tänka sig.
nu värker min kropp av kärlek. det gör liksom ont, typ på riktigt, lite sådär att man måste skruva och vrida på sig för att det är så överväldigande. det handlar egentligen inte om att "känna såhär igen". det handlar om att känna såhär för första gången.
jag kommer inte ens vad det var vi skrattade åt igår så himla länge, men jag älskar hur det känns att sitta och skratta åt samma sak och sen titta på varandra och skratta ännu mer.
2 kommentarer:
Vad fint det låter! Jag har hängt här ett tag men inte kommenterat. Vi rörde oss lite i samma kretsar i typ slutet av tonåren i nkpg/lkpg. Den perioden är väl kanske inte mitt livs bästa kapitel, men det var inte det jag skulle skriva. En dag hamnade jag på din blogg genom nån länk (minns inte riktigt), och det jag skulle skriva var att, jag gillar den jättemycket - du har så fina ungar och skriver så bra.
Jag har alltid hoppats och trott att det skulle bli bättre för dig. För en som inte känner dig, utan bara följt dig genom bloggen känns det konstigt att ommentera och sånt nästan, men du är så himla bra! (och fin) Underbart att Krister är bra och att det som är bajs ligger bakom
Skicka en kommentar