det kanske bara är jag, men foh reals, umgås ni med era barn precis hela tiden under deras vakna tid?
det gör inte jag. jag gör andra saker. oftast saker random trista saker, men jag unnar mig att bara sitta och pyssla med något som jag vill, typ kolla facebook och sånt där livsviktigt.
jag längtar tills tuva blir lite äldre och säkrare på att röja runt själv. hon kan sitta, men inte så pass att jag skulle låta henne till exempel leka med leksaker i spjälsängen (för att få lite extra tid för mig själv på morgonen) och känna mig trygg med att hon inte skulle vippa omkull.
för hon är så, lite vild. hon tycker att hon kan lite mer än vad hon kan (thank god för bra försäkringar).
nu tänker jag även på mina större barn. love och arvid älskar att leka själva, både med varandra och var för sig. jag lägger mig inte i deras lek om dom inte ber mig vara med. jag gillar att sitta med och lyssna på deras fantasi utan att vara en styrande part.
sigge har börjat att leka själv mer och mer. han håller på och pysslar och styr med allt möjligt. han leker både med love och arvid och han är även sjukt nöjd bara han är i samma rum och leker med sina grejer när dom är där.
vi leker ju tillsammans (såklart), men jag tillhör den sortens förälder som tycker att det är viktigt att barn får styra sin egen lek. jag skulle typ börja storgrina och love, arvid och sigge ville ha med mig på allt hela tiden, fråga mig om allt, och ville att jag ska hitta på lekar åt dom.
många tycker ju att man ska offra sig själv för sina barn. typ grattis, nu har du fått barn. nu är du ägd resten av livet. eller? det mår ju säkert ens barn bra av, ha en förälder som sitter fastklistrad vid en 24/7.
och så en annan sak men typ samma som föräldrar gillar att tycka - har man ett barn som sover bra, ja då är man lite dålig för det är sjukt hemskt att få sova. det hör inte till, man ska vara vaken nästintill hela tiden, annars är man en självisk förälder som inte fattar att barn tar tid, egentid. och har man ett barn som sover dåligt så gör man något fel och då är man ju automatiskt en dålig förälder. det går liksom inte att göra rätt hur man än gör.
men, jag ska försöka att inte vara den som är den, så därför undrar jag lite hur ni som har kids känner? och även ni som inte har barn, men känner och tycker en massa ändå (för det får man ju).
6 kommentarer:
Jag säger WORD! pallar inte med såna A-P föräldrar som kväver sina barn och bär på dom jäääämt. Barn vill väl också vara självständiga?!
Men ja, jag leker ju med barnen när jag vill det och ibland vill jag det för att DE vill att jag ska göra det, om du förstår hur jag menar? Men mesta delen av tiden leker jag inte med dem utan gör sånt jag vill, men gärna i samma rum som dem. Så jag är helt inne på samma spår som du. Tror det är sunt att barn får lära sig att underhålla sig själva. Sen tycker jag att det vore supertrist att aldrig göra grejer med barn men helt ärligt lika supertrist om jag jämt skulle vara på golvet och bygga tågbana eller rulla boll.
Vad gäller sovandet har jag 5minutersmetodat bägge mina barn och bägge sover i egen säng i eget rum. Alla i familjen sover bäst så, så därför gör vi så. Jag struntar i hur andra gör, bara de är nöjda med sitt. Jag är jättenöjd med att få sova på nätterna!
Så, typ +1 på vad du skrev.
Jag kan inte minnas att jag lekte med mina föräldrar, utan mer att de var i närheten. Jag hängde med min bror och det gick himla bra. Min son är i tuvas ålder nu och han får hänga själv på ett täcke på golvet när jag ska göra saker och ting, när han blir äldre och ev har syskon hoppas jag verkligen att de kan leka själva fast med varandra. Och såklart med mig och deras pappa när de känner för det.
Håller med i varenda ord tror jag. Min son har sovit hela nätter sen han var en månad gammal, i sin egen säng, och det vågar jag knappt säga till någon för då skryter jag tydligen. Det är inte vårt fel att han sover bra, inte heller vår förtjänst. Vi har bara haft tur med det, antar jag. Han sover riktigt kasst när han är sjuk, och då har jag fått kommentarer som "välkommen till verkligheten!". För ja, tydligen vet jag inte vad det är att vara mamma bara för att Frank sover bra.
Och för att svara på resten, jag leker med min son ibland, då och då. Ibland när jag vill, men oftast när han visar att han behöver det, vilket inte är ofta. Han är bara 1år, så än så länge leker han bara där jag är, och även om jag inte leker med honom alla gånger så är jag noga med att bekräfta vad han gör, så att han vet att jag uppmärksammar honom trots att jag gör något helt annat.
Bra skrivet!
Jag är rädd att när jag får barn, kommer bli en allt för överbeskyddande mamma. Jag är en sån person som oroar mig mycket och är rädd om folk hela tiden. Typ för mycket.
Hur är det att släppa kontrollen? Och våga låta sina barn leka ensamma?
För jag kommer vara rädd att dom ska ramla, sätta leksaker i halsen osv. osv. Men jag vill heller inte vara den som klänger och "vara på" hela tiden.
Fast, det kanske kommer naturligt sen när man väl har sina kids.
Oj, flummigt det blev. :c
Mina barn är av den sorten att de vill vara precis överallt där jag är. Hilma som nu är sju år har börjat att dra sig undan lite, små korta stunder och vill vara för sig själv och pyssla eller så.
Märta sa till mig igår när jag sa till henne att hon kunde gå till sitt rum och rita lite: Men då har jag ju ingen att prata med!
Så...ja. Jag leker med mina barn jättemycket. De har tyvärr svårt att leka själva. Och händer det inget tycker de att är det så tråkigt att de dör typ.
Såna är dom. Sover däremot, det gör dom och har alltid gjort.
Skicka en kommentar