dvs om.
jag gillar bebisar. jag gillar barn. jag har aldrig gjort någonting såhär länge som jag är bra på och som jag känner är min grej. jag älskar att vara mamma. och ja, jag kanske hade velat ha fler barn om: 1. jag hade känt att jag hade haft en massa tid, för barn äter tid och man vill ju liksom att dom ska få den tiden dom behöver tillsammans med bara mig, eller vad man ska säga
2. en massa pengar, för dom äter pengar också
3. ett stort hus med trädgård
4. osvosv.
(det vore inte realistisk idag dock.)
andra saker som inte är realistiskt är att jag någonsin kommer att föda vaginalt igen. trots att det senaste gången var uppe på tal för att "det är bäst så", "man kan klara det trots tidigare förlossningsskada", "om bebisen vill komma innan snittet är planerat så vill kroppen det", typ. det vill säga, man KAN klara det, men risken finns att man går sönder mycket mer än den tidigare ursprungsskadan och får läcka bajs resten av livet. det är ju också...kul. att man kan. för att det är värt.
min skada var omfattande men jag hade tur. dom har sagt på sjukhuset att jag kan höra av mig om jag får problem och vill opereras. det där är lite luddigt, och i princip den enda infon jag har fått om ämnet. ring om du vill nåt.
men anyways. jag har skrivit om det förr. hetsen att föda vaginalt.
jag är glad att jag inte är förlossningsrädd. för det är ungefär det fulaste man kan vara verkar det som.
jag var det innan jag skulle föda första gången jag var livrädd. jag såg en sån där video, med en snippa i närbild som födde en bebis och det var ej en vacker syn när jag själv var höggravid. no way jose att två bebisar skulle ut ut min snippa, tänkte jag.
det blev ju inte bättre av att jag läste om en kvinna som dog under sin förlossning och nu var ingen barnets förälder eftersom mamman och pappan bara var sambos och ej gifta. så jävla värdelöst. min dödsångest gick från ca 10% till 100% på någon minut.
hade någon sagt till mig att nej men det är okej, du kan få föda med kejsarsnitt så hade jag säkert nappat. direkt.
men, kejsarsnitt är ingen genväg. dom som är riktigt, riktigt förlossningsrädda och vill välja det, väljer ingen genväg. det är inte smärtfritt att få magen uppsnittad trots bedövning. precis som det inte är smärtfritt att föda trots bedövning.
jag önskar att jag kunde föda vaginalt igen om jag visste att det inte medförde större skador, och det kommer jag aldrig att veta. så därför har jag valt kejsarsnitt. jepp, valt. för jag fick ju som sagt ett val den senaste gången.
hade jag varit livrädd så hade jag velat att jag hade fått göra som jag ville, för det är min kropp. och väldigt sällan är man så utelämnad som vid en förlossning.
det känns så förlegat att säga att "hjälp finns" och "lite får man väl tåla om man vill ha barn!". okej, tack liksom.
3 kommentarer:
du skriver så himla bra hela tiden att jag inte kan låta bli att kommentera. jag valde också kejsarsnitt och var inte heller förlossningsrädd, och ja, jag valde att snitta även fast det var mitt första barn. jag blev så dålig under min graviditet att jag, månaden innan frank kom, hamnade i rullstol, tappade alla krafter och då kände jag bara nej. så intensiv som en vaginal förlossning sägs vara hade min kropp inte klarat i det läget. så därför valde jag snitt, vissa läkare förstod mig medan andra försökte förklara för mig att det gååår om vi sätter igång mig och drar ut barnet med sugklocka. och där satt jag i en rullstol, knappt kapabel att sitta upp, och förstod inte riktigt vad tanten pratade om.
jag är jätteglad att jag valde snitt. tror att det var det mest skonsamma för min kropp och det var det vackraste jag har varit med om. men genväg? nej. det tog två månader innan jag kunde resa mig på egen hand, alltså utan att min sambo lyfte mig. men om man vill kalla det genväg, kör på. sen hoppas jag givetvis att jag får uppleva att föda vaginalt i framtiden, om kroppen klarar en framtida graviditet bättre.
jag är livrädd efter min förra förlossningen. nu har jag kontakt med en läkare som sagt att om jag vill ha snitt så går det faktiskt att ordna och nu ligger beslutet hos mig. utifrån kunskapen jag har sen förra förlossningen och hur jag mår just nu känns snitt som det rätta. men fyfan vad jag SKÄMS över att det är min önskan. att jag kommer ta en genväg och vara en oduglig kvinna. för ja, det är exakt så jag känner mig när folk spärrar upp ögonen och säger "planera ett kejsarsnitt?????"
önskar att jag var modig och vågade utsätta mig för det en gång till, men om det jag upplever som förändring blir ännu värre av att pressa ut en till, inte fan kommer jag vara stolt över att jag fött vaginalt då.
Jag har fött vårat (hittills enda) barn vaginalt, hon är 19 månader idag. Som bedövning använde jag lustgas. Under förlossningen fastnade hon och hjärtljuden gick ner snabba ryck (läs slit) med sugklocka gjorde att hon mår bra (det viktigaste) MEN mitt kön är helt om-möblerat och jag syddes i en timme efteråt. Blir jag minsta minsta hård i magen (jajemän fortf efter 19 månader) så går det "åt helvete" med mitt lilla rumphål. Så jag velar verkligen inför ett eventuellt andra barn vad det gäller förlossningsmetoder kan vi säga...
Skicka en kommentar