Jag var så jävla uttråkad; av där jag bodde, det jag gjorde, alltid samma ställe, alltid samma killar, alltid samma drama. Någon längtade bort, någon längtade efter någon annan. Jag ville allting och ingenting. Hade drömmar om att dra, men vågade ändå inte göra det. Inte då. Rörde ihop det, hånglade med den och den och den, bråkade, grät, skrattade. Var så liten och ville att allting skulle betyda något. Allting skulle kännas så jävla mycket, det var aldrig något mellanting, jag bar mina känslor på huden. Det kändes alltid som att jag skulle kunna gå sönder när som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar