fredag, augusti 23, 2013

Sigge


Och ja, det var längesen jag skrev något om Sigge. Han dök upp på lite bilder för ett tag sen men inte så mycket mer. Anledningen: han bor mest hos sin pappa. Fortfarande.

Det känns ganska off att träffa sitt barn så lite, även om vi pratar i telefon när han inte är här och även fast jag vet att han mår bra.
Från början testade vi varannan vecka. Det funkade inte så himla bra faktiskt, tjugo mil är ändå tjugo mil. Så, han valde att bo med sin pappa (så mycket som man nu kan välja när man är tre bast).

Ibland frågar folk hur jag pallar att inte träffa honom så mycket. Jag vet aldrig vad jag ska säga. För om jag säger att man vänjer sig, så höjs det på ögonbryn. Vänjer sig är väl inte riktigt rätt ordval heller, för ofta känns det som att hjärtat ska brista när han åker hem och man vet att det är lång tid kvar tills vi ses igen.
Samtidigt stannar inte vardagen här, allting rullar på precis lika snabbt och det finns tusen saker att göra. Så det är väl det man vänjer sig vid, att det slutar kännas som att man stannar upp.
Men saknaden bär man nog alltid med sig.

4 kommentarer:

frujarlangen sa...

Kan inte förstå hur det måste kännas att vara ifrån Sigge så mycket. Förstår att folk frågar och jag kan inte låta bli att fundera på om Sigges pappa skulle få samma fråga (lika ofta?) om Sigge bodde mest hos dig?

Vet inte vad jag vill säga men tummen upp till dig och det fina jobb du gör med dina barn - oavsett om de bor nära eller långt bort.

<3

Caroline sa...

Hej igen! Det var jag som frågade, menade inget illa och hoppas att du inte tog illa upp!
Det är minsann inte alla som har fyra fina ungar att glädjas åt, keep up the good work :)

A sa...

Jag tycker det är fint att du/ni gör det bästa för era barn, det vill säga låter Sigge få välja. Det betyder att Sigge mår bra vilket är det viktigaste. Det enda jag kan fundera är över hur det känns inom dig, att vara så nära tre av dina fyra barn, att tre av fyra syskon har så nära kontakt medan det fjärde bor långt bort till stor del. Försöker sätta mig in i det (vilket är svårt då jag bara har ett barn) och tänker lite att man kanske "borde" ha dåligt samvete. Fast det borde du ju inte alls, eftersom du agerar så osjälviskt just för hans skull, att stå ut med saknaden för att han just nu vill bo hos sin pappa. Jaja, svammel. Hands down för dig, otroliga mamma.

perta sa...

På fråga ett: Nej, det var inga konstigheter att A flyttade till Öland när Sigge inte ens var född, då sa folk bara "Ja men det är ju en så bra utbildning, det kan man ju inte tacka nej till!". Sucksuckelisucksuck.

Caroline: Nej, jag tog inte alls illa upp! :) Jag förstår att det blir lite konstigt, eller att en undrar vart Sigge håller hus, när jag bara skriver om Love, Arvid och Tuva.

A: Det känns mycket och det får nog bli ett till inlägg om den känslan senare. Jag lovar, det dåliga samvetet finns, och många andra tankar också.