HOW SOON IS NOW

för en vecka sen så skrev jag om utbrändhet och ovisshet här i bloggen och fick ett tips om att läsa 'bitterfittan' av maria sveland och jag tog det till mig såklart och köpte boken i förrgår. jag har inte läst ut den än (har inte riktigt tiden att sätta mig och läsa annat än på kvällarna men då finns det så mycket annat som distraherar, typ trötthet, leksaker på golvet och disk. och såklart filmer - ikväll var det evil dead men jag tröttnade efter 5 minuter in på 2:an och gav mig själv lite lästid) men jag har kommit halvvägs och jag är väldigt glad över att jag blev tipsad om den så tack så mycket! ett par sidor in i boken började jag nästan grina av lycka (?) för att jag kunde relatera till så mycket som handlar om moderskap, hur jag vill kunna vara den där bästa mamman men slippa skuldkänslor om jag vill göra något annat än att vara mamma. och missförstå mig inte, jag vet med mig att jag behöver göra andra saker och jag försöker ge mig tid att göra saker som inte handlar om nån annan än mig och mitt välbefinnande men jag tänker ändå på love och arvid, jag tänker på hur jag överger dom (som om joel inte skulle kunna ta hand om dom lika bra, jag skuldbelägger honom på samma sätt som jag skuldbelägger mig själv utan att ens tänka på det, han blir liksom dåliga pappan fast att han inte är eller förtjänar det), vad händer om dom vaknar och jag inte är där när dom behöver mig? arvid har tom börjat skrika ma-ma-ma-ma-ma när han vaknar på natten och vill ha mat eller har tappat nappen. inte jämt men han gör det och det skär i mitt mammahjärta. men det skär i mitt kvinnohjärta att jag inte kan göra det här utan den jävla skulden. kommer det att bli bättre med tiden kanske? eller lär jag mig av joel att se på det lättare, jag önskar det iallafall. jag vägrar att tro att mamma-genen är inbyggd i min kropp ända sen födseln. jag väljer att tro att jag har blivit stöpt av det här samhället och att jag kan avprogrammera mig själv. för egentligen, vad blir jag för förebild för mina barn om jag inte kan visa en självständig kvinna. som det står, att kvinnor blomstrar upp efter en skilsmässa när väl sorgen har lagt sig. varför kan man inte få blomstra i ett förhållande. jag är alltså inte ledsen nu, jag känner igen mig som om boken vore skriven om mig större delen av tiden och det känns på något sätt betryggande att jag inte är ensam om att känna den här känslan som gnager i mig ibland.


joel, jag älskar dig, du är ett så stort stöd utan att ens veta om det. det är rörigt ibland men vi styr upp det ändå.