HEMLÄNGTAN

jag skrev ett inlägg som verkade bittert utan att vara det. jag gillart, det rör till det lite.

anyways, jag funderade lite på det här med att bo i en storstad och kom fram till att jag saknar min gamla håla ibland. lintjööpwing, som dom infödda säger. jag är också en inföding, jag har bara haft turen att klara mig ifrån den värsta östgötskan, thank god!

saknaden slog mig när jag stod i rusningstid, en minut kvar tills norsborgståget hem, 15 personer framför i biljettkassan. efter att ha spendrat 1 dygn på sin arbetsplats så vill man inte annat än hem. kommer ner till tunnelbanan och såklart, 9 minuter kvar, tåget har precis gått. 9 minuter är för den som inte bor i sthlm lika med att vänta i ungefär ett år. det är så lång tid att man vill lägga sig ner och gråta. jag står där, med min tunga väska (tung för att jag har fyllt den med discount taxfree godis - en av dom få bra sakerna med att jobba på arlanda - personalrabatten), och känner att jag saknar linköping.

i linköping för er som inte vet så rör det sig ca 5 personer ute på stan om dagarna, man liksom undrar vart alla är, vad gör man i linköping egentligen? efter att ha bott där i 20 år så vet jag inte ens själv svaret, men väl på tuben när man står med en lökig armhåla i ansiktet och trängs medans nån tallar en på asset så bryr man sig inte, då vill man krama alla linköpingsbor som sitter hemma och tittar på bonde söker fru istället.