i somras åkte jag och elina till göteborg på way out west. håkan spelade första skivan från början till slut, jag grät från början till slut. jag kommer aldrig, aldrig att glömma hur det kändes. när han kom upp på scenen, allsången. jag prickade in varenda ord i varje text, prickade garanterat inte in en enda ton. konfettiregnet. solen. glädjen. ruset.
idag satt jag på spotify och kollade skivor, håkans skivor. det slog mig att jag har minnen till varje skiva. när första skivan släpptes var jag någon form av punkare. håkan var alltså inte min musik, popnördarna i min klass lyssnade på håkan, jag lyssnade på infest (bröl,bröl, skrik för att sammanfatta). 2001 hittade jag ett band på hultsfred när jag gick och letade grejer att ta med mig hem. väl hemma kände jag igen rösten på bandet. håkan. jag gav det en chans, satt där på golvet i min lägenhet och lyssnade på ett knastrigt band. lyssnade in mig på texterna. blev förälskad.
en gång stod jag i mörker och småregn utanför ett tält på augustibuller som spelade vi två, sjutton år. det kom fram en kille och frågan blev väl "hur gammal är du?" och svaret blev "17" för båda, sen hånglade vi. han gillade också håkan.
när 'det är så jag säger det kom' så jobbade jag på myrorna och spelade den skivan så ofta jag fick. jag såg håkan live. jag dansade längst fram och fick en miljon blåmärken.
'ett kolikbarns bekännelser' är vårpromenader med en tjock ipod längs hornsgatan. grus mot asfalt, kall luft men varm sol. kärlek. kände att livet började komma tillbaka. bodde i en etta i hornstull, den var ful och gul och blå. med andrahandsmöbler. jag älskade den trots det.
och nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått betyder slutet. jag känner fortfarande en klump i magen, trots att klumpen egentligen har släppt. en del låtar alltså, dom framkallar en sinnesstämning som inte finns men som gör sig påmind även fast det inte betyder något idag. för hur många gånger lyssnade jag inte på 'jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig' och grät floder. kanske till och med stora hav.
'för sent för edelweiss' blev sakta men säkert för sent för många saker. lyssnar inte på den så ofta längre. hade den på vinyl men flyttar man isär så försvinner saker åt olika håll. det var ändå en fin tid, bilden däruppe är på love när han lyssnar på just den skivan.
och nu, 'två steg från paradise'. fick den av anders när jag fyllde år. och sen dess har vi spelat den ofta ofta. och kärleken, håkan, kärleken till dig kommer nog liksom aldrig släppa.
håkan hellström - dom dimmiga dagarna - way out west 2010 from Max Rantil on Vimeo.
och där var man då.
1 kommentar:
ÅH! <3 <3 <3
Blir fortfarande helt varm och pirrig och mjuk i kroppen när jag tänker på den spelningen. Det var verkligen den bästa, bästa, bästa spelningen någonsin och det känns både bra och tråkigt att man aldrig kan få uppleva den igen! vi måste se håkan tillsammans igen någon gång!
Skicka en kommentar