DET BLEV MASSOR BARN BARA SÅDÄR

alltså jag kan förstå att man tänker att jag är knäpp. först får jag två barn på samma gång, det kunde visserligen inte jag planera, men det känns så typiskt mig ändå. "varför göra det på det vanliga sättet när man kan slå på stort!" tänkte säkert mina äggstockar, eller nåt.

och sen tog det slut mellan mig och joel, och vad gör jag då? jag träffar anders och sigge kommer till världen. det tänker jag inte gå in på så mycket mer, alla som har läst vet typ. när sigge föds så är inte jag och anders tillsammans, in fact, anders börjar en skola på öland och under sigges första månader i livet så är jag mer eller mindre ensamstående. det var fan sjukt jobbigt, jag fattar inte riktigt hur jag orkade och det var nog tom en del som liksom väntade lite på att jag skulle faila.

förra sommaren så blev jag kär i krister, jag föll så jävla hårt faktiskt. men, till skillnad från att säga "nu är vi tillsammans hej å hå" efter en vecka så väntade jag. väntade trots att jag var kär och velade trots att jag var kär. det var någon gång i höstas som jag ändrade status från single till in a relationship på facebook, dvs nutidens sätt att göra en relation till en som är på riktigt. och vad händer, jo, vi får tuva tillsammans.

27 år och fyrabarnsmamma. som när folk ska tipsa en om saker om man bara har tex tuva med sig ut, och man ba "ehhe, jag har tre barn till som jag inte har lyckats ha ihjäl än trots att dom har vägrat vantar på vintern eller hängt och dinglat i babybjörnen* , men tack för omtanken"

* ett par damer var oroade för tuvas skull, tråkigt för henne att "vara sådär liten och bara hänga sådär". lite som att babybjörnen var vår alldeles egna uppfinning och djävulens redskap... eh.