VEMODET & ORKESLÖSHETEN

ibland känns det som att man är så besviken så att det äter upp en från insidan. man kan inte sätta ord på känslan, den bara är där och äter och äter och den tunga stenen i kroppen bara växer. jag har ingen lust att prata och jag önskar ibland att folk kunde läsa ens tankar så att man slapp. se på mig, fatta hur det är. jag försöker och jag faller. ungefär så.