jag tänker inte såhär, att tuva har en snippa och love, arvid och sigge har en snopp. jag tänker inte på deras kön. det spelar liksom ingen roll. dom är barn, bara barn. ändå så finns det från typ storlek 62 kill och tjej-avdelningar överallt (nyfödd brukar vara "neutrala" färger, jag antar att det är för att det är så många som inte vill veta könet på barnet i förväg och det vore ju PINSAMT och BESVÄRLIGT om man nu skulle råka köpa ROSA grejer till ett killbarn).
jag tänker att någon måste ju ha sagt till dom att vissa saker är för killar och vissa för tjejer, för det är ju inte jag. och det enda jag kan göra är att övertyga dom att så inte är fallet trots att jag vet att det är precis så tillverkarna har tänkt. det är tjejer på framsidan som glatt borstar det fula trollets hår. som fixar och pysslar och tar hand om det. framsidan är rosa. i butiken står säkert grejen bland alla dockor och ja, vad får tjejer leka med, dammsugare och städgrejer också ja! ja, bland dom sakerna så står det säkert.
någon måste ju även ha sagt till love att blått och svart är för killar. för ett år sen så fick love en hello kitty-tshirt som han älskade och hade på sig jämt. han hade den på dagen, han sov i den, sen ville han ha den dagen efter. nu säger han att det är en tjejtröja. bara sådär.
och jag vet liksom inte vad man ska göra så jag försöker att nöta. alla är lika värda, att man får leka med vad man vill, att man får ha vilka kläder man vill, att man får vara kär i vem man vill, att man ska vara snäll, att man inte ska slåss. borde inte det vara typ eh, det grundläggande tänket för typ...alla?
5 kommentarer:
Precis det där är jag så JÄVLA rädd för. Jag och Christoffer vet var vi står, vi vet att vi vill erbjuda vår son allt och att han först och främst är ett barn och vad han har mellan benen är ganska oväsentligt. För ett par månader sedan var vi på kalas, hos en flicka som fyllde 1år. Hon hade fått en docka som låg i en stor, rosa kartong. Frank, 8månader, började klättra på kartongen och hade the time of his life, men det dröjde inte många minuter förrän någon utbrast "Höhöhö, Frank, inte ska du väl leka med en rosa kartong?! Det ligger ju en docka i den!" och vafan, håll käften. Jag kände där och då att det bara vore så himla sorgligt om ANDRA påverkade honom när vi, som är hans föräldrar, tycker att det här med att dela in små barn i könsroller är vansinnigt och framförallt sjukt onödigt.
Jo det borde det, men det är det inte. Långt ifrån. Men jag tänker att ju fler vi är som tycker att det du beskriver är det normala, och all annan skit är konstig, desto fler i nästa föräldrageneration som sprider det vidare till sina barn. Är övertygad om att jag långsiktigt gör skillnad.
fy fan vad svårt. även om man (du) är en superförälder och förebild för dem på den fronten så måste de ut i samhället förr eller senare, eller till att börja med på förskolan, och möta människor som säger nåt annat än det du lär dem. men jag vill säga: fortsätt! ge inte upp! jag vill tro att det kommer löna sig i längden iallafall, att det kommer göra skillnad ändå. du gör en jävligt viktig sak. för föräldrarna ÄR de viktigaste förebilderna i sina barns liv.
Jag försöker att tänka som du. Men även jag har mina brister. Min dotter skulle helt klart kunna ha en tröja med typ.. bilar på utan att jag skulle lägga någon större tanke bakom. men jag skulle aldrig få för mig att klä på min son en t-shirt med en prinsessa på. Min brist, ja. otroligt dumt egentligen. jag är ju också uppväxt, och jag är uppväxt i ett rosa rum med två bröder i ett rum bredvid, som dessutom var fyllt med lego, duplo, pirater och pistoler. så lite av det där har jag säkert tagit efter.. men försöker verkligen att inte göra likadant med mina kids.
jag tycker du har så bra tänk.
det är ju så enkelt att tänka tt man själv, eller livet man lever i och samhanhangen man befinner sig i, är det som är bristen som leder till att ens barn inte uppför sig kjönsneutralt hur gärna man än önskar det och försökt få det att bli så.
det allra viktigaste för ett barns överlevnad och egen existens (ja sen stenåldern eller whatever) är ju liksom att fatta alla sociala koder och mönster och hur amn ska och inte ska vara för att bli accepterad. ju mer mainstream desto bättre, särskilt i den åldern. det är väl en överlevnadsinstinkt eftersom den udda, den som inte platsar, blir den utstötta och den som inte klarar sig i längden.
att så länge vi vuxna, reklamen eller andra barn eller vilket som är minsta lilla uppdelade på detta pojkar/flickor, män/kvinnor-beteende så är det liksom kört. för barn är experter på att läsa av, förenkla och anamma såna normer. vilket egentligenär ett sundhetstecken...
våra barn kommer itne ändras förens vi, klädmärkena, leksaksfabrikörerna och dagisfröknarna gör det. typ
Skicka en kommentar