Ibland kanske det verkar som att jag är jättenoga med att mina barn ska vara tvärtom. Att killarna ska klä sig i rosa och att Tuva ska klä sig i blått. Att dom bara får leka med neutrala leksaker, eller leka omvänt från vad som förväntas av dom. Ni fattar, att jag gör allt för att bryta normen.

Men det ser inte riktigt ut så här. Huvudsaken är att man ska veta att det är okej för en tjej att vara brandman, eller att en kille att ha kjol om han vill det. Väldigt basic. Helt enkelt att man inte ska döma efter utseende eller kön.
Sen om Love och Arvid är klädda helt i blått, det är skitsamma. Dom gillar blått, dom gillar en massa andra färger också. Färg är egentligen inte så jävla viktigt, det är när färg går till överdrift och föräldrar säger till sina barn att "neeej men geeeuuuwwwd, den där kan du ju inte ha, du är ju kille/tjej!". När man påpekar för barnet att det inte är okej att gilla det man vill gilla. Att man inte får, för att det är fel.

Och jag vet att jag skriver mycket om barn. Jag har skrivit om det förut, men det var först när jag blev mamma som det verkligen gick upp för mig hur man ska formas redan som liten. Och hur det är i princip omöjligt att ducka för all skit som dom proppas med.

Feminism och jämställdhet är så självklart för mig. Jag tror inte att jag genom att uppfostra mina barn med valmöjligheter kommer att göra så himla stor skillnad i det stora hela, men förhoppningsvis gör jag skillnad för dom och deras självkänsla, och det är allt som är värt för mig.