Vi skaffar barn, och separerar. Barn förändrar mycket. Det gör dom verkligen. Man upptäcker nya sidor av varandra som inte är lika tydliga när man inte har någon annan att bry sig om än sig själv.
Och om man känner att man inte vill leva tillsammans längre när man har barn, när är rätt tid att separera? Ska man stanna i ett förhållande för att man har barn? För att barn inte mår bra av varannan vecka och yadiyadiyada i en för tidig ålder? Är det bättre att stanna? Att leva olycklig? För det om något går ju ut över barnen. Man fuckar inte up sina barn bara för att man väljer att separera.
Vi kanske ger upp för snabbt. Jag kan känna det ibland, att jag kanske borde ha tänkt över mina val. Sen om jag tänker vidare på det så är det mer hur det avslutades som jag ångrar. Jag är ju relativt lycklig som jag har det idag, och jag kan inte säga hur mitt liv hade sett ut om jag hade valt andra vägar.
Jag kan inte heller säga hur det hade påverkat mina barn om jag hade gjort annorlunda. Ibland måste man göra svåra val som påverkar barnen när man är förälder. Det betyder inte att det måste skada barnen. Alla barn är individer som fungerar olika. En del tar kanske jättehårt på det, och en del mår bra. Som förälder så försöker man väl ändå liksom fixa det som är bäst för ens barn utifrån det man har?
I början när jag och Joel flyttade isär så bodde Love och Arvid kvar på samma ställe och jag och Joel flyttade runt, allt för att det skulle vara så normalt för barnen som möjligt. Sen efter ungefär ett halvår så flyttade Joel en gård bort och Love och Arvid började bo varannan vecka innan dom var två år.
Nu bor Joel på andra sidan stan, typ i alla fall, och Love och Arvid bor fortfarande varannan vecka hos mig.
Och trots separation i tidigt ålder så mår dom bra, tänka sig!
Och jag och Anders då, vad ska man säga? Början var svår, nu är det bra. Vi har aldrig haft en "normal" mammapappabarn-relation. Vi är vänner med barn. En del tycker att det är konstigt, en del gör det inte.
Sigge bor mer hos sin pappa än hos mig just nu. Förhoppningen är att Sigge ska vilja bo här lika mycket sen, men just nu så trivs han bäst hos sin pappa och då får han bo där. Vi skypear så ofta vi kan, dvs nästan varje dag. Och tänka sig, Sigge mår också bra!
Tuva är den enda av mina barn som jag har på heltid.
Men mina barn är alltid mina barn, oavsett var dom än befinner sig. Jag slutar inte att vara mamma. Tuva är inte mer mitt barn än Love, Arvid eller Sigge och jag har aldrig fått känslan av att dom skulle tycka annorlunda.
4 kommentarer:
När är rätt tid för någonting alls egentligen? Det känns som att i dagens 2012-samhälle med större acceptans gentemot mycket så finns det ingen perfekt tid. Inte till det där drömjobbet, inte till att bli gravid, inte till att separera, inte till någonting alls egentligen.
Huvudsaken är att du & dina barn mår bra. Och att deras pappor mår bra och finns med i bilden. Resten spelar egentligen ingen större roll. Hellre glada föräldrar & glada barn än att växa upp i ett kallt klimat utan kärlek.
AMEN!
Jag tänker att man kan hålla ihop som föräldrar tills bägges livsituationer ser så pass bra ut att man kan stå tryggt på egna ben. Kan vara kärleksfullt och framförallt respektfullt på det sättet också.
Jag upplever ibland att många är så rädda för att "hålla ihop för barnens skull" så man går skilda vägar för snabbt, att de inte låter det finnas något mellanting. Jag tänker: vi reder tillsammans ut vad vi tagit för oss, förbereder barnen för vad som komma skall, tar det i deras takt osv. Lite som det verkar löst sig för dig, Anders och Sigge. Även fast jag fick pausa läsandet för att tjuta lite pga asjibbigt att vara utan barnen (hur bra de än har det). När kommer man över det liksom?
Tack och kram
Det jag hatar med att vara separerad är att jag måste vara ifrån Signe. Samtidigt är det (vilket kan vara förbjudet att säga) ganska skönt med sovmorgon när hon har pappavecka..
Men, och detta är ett stort men. Jag var inte en bättre mamma när jag och jakob levde tillsammans. Mot slutet av vårt förhållande var jag en riktig egoistisk skitmamma faktiskt. Hade jag stannat kvar i det, hållt ihop för signes skull, skulle det blivit så himla dåligt tror jag.
Däremot så kanske vi hade kunnat hålla ihop på ett annat sätt, och så håller vi ihop idag. Jag och Jakob alltså. Och då menar jag att vi håller ihop i hur vi uppfostrar Signe. Vi är bästa kompisar. Vi träffas ofta, vi pratar i telefon oftare. Min dröm är helt ärligt att vi någon gång ska hitta ett stort hus där vi kan bo allihopa. Jag, Signe, Jakob och så våra nya respektive.
Jag önskar att det fanns andra möjligheter för separerade familjer idag. Tänk till exempel om man i större utsträckning kunde få tag på bostad i samma trappuppgång? Eller om de kunde bygga skilsmässofamiljslägenheter (Såg ett reportage om det i någon inredningstidning, ett examensprojekt där två lägenheter bands samman av ett barnrum som låg i mitten med dörrar ut till båda lägenheterna!). Så man kan leva med den man älskar, som nödvändigtvis inte måste vara barnets pappa, och samtidigt få ha sitt barn hos sig hela tiden!
För övrigt så tycker jag att du har universums gulligaste ungar! Vill ha tusen bebisar när jag ser bilder på sigge och tuva!
för övrigt igen; förlåt för luddig kommentar. Har feber :(
Skicka en kommentar