Idag när jag kramade Love så flashade livet med honom och Arvid förbi mig, och jag kom precis ihåg hur det kändes när jag fick min första riktiga kram av ettåriga Love och hur hans fjuniga lilla nackhår kittlades lite i näsan. På den tiden hade både Love och Arvid seriös hockeyfrilla. Nu har Love längre hår än vad jag har.

Jag mindes hur det kändes första gången jag såg dom ever. Dom var så pyttesmå och jag ville att dom skulle få ligga kvar på mig. Jag ville att världen skulle stoppas och att vi skulle vara fast i en evighet, precis så.

Och så tänkte jag på allting som dom har fått vara med om på grund av mig, och mina val. Man kan få ångest för mindre. Jag tror att dom vet, att jag älskar dom villkorslöst. Jag tror att dom vet det nu. Jag hoppas att dom alltid bär med sig den tryggheten oavsett vad som händer.