Natten har gått bra. Tuva har sovit som en stock och vi har gått och petat på henne en gång i halvtimmen för att upptäcka eventuell medvetslöshet i sömnen.
Det gjorde så ont i hjärtat ett tag - att vänta, att inte veta. Jag har sett mina barn slå sig många gånger, haft bulor stora som horn, getingstick i ansiktet, sår som blöder, slagit i tänder, trillat av cyklar osvosv i all oändlighet men jag vänjer mig nog aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar