Känn ingen sorg

Igår såg jag Känn ingen sorg, och vad ska man säga? När jag såg trailern så kände jag för att lägga mig ner och gråta, den kändes inte alls som den filmen som jag ville se. Men ja, jag är ju Håkan-nörd så jag bestämde mig för att gå ändå såklart.
Alltså, spenderade nästan två timmar med att klämma Kristers hand, viska med i texter, hålla tillbaka gråten - både den peppade och den ledsamma. Så.himla.fin.
Det enda jag inte riktigt kunde komma över var Eva, och det är bara för att jag har tänkt henne annorlunda i mitt huvud. Som någon som ehehehehe... jag.

Var hur som helst helt pirrig efteråt. Och kanske lite rödmosig.