Åh min kropp rymmer så mycket tankar och funderingar just nu. Livet håller på att förändras och det känns stort och lite läskigt. För nu har jag i princip varit föräldraledig i sex år (!!!) och nästa vecka så kommer jag att sluta med det. Och jag kommer aldrig att vara det igen. Aldrig någonsin. (fulgråt)
På tisdag börjar Love och Arvid skolan, och just nu går dom runt och vickar på deras lösa tänder som bara den och hoppas på att dom ska trillar loss snabbt.
Samma dag börjar Tuva på förskolan. Och trots att jag har gått igenom det här tidigare så är jag nervös. Kanske just för att det kommer att bli en sån stor omställning.
Det fanns en tid då jag inte såg något slut på småbarnsåldern och nu känns det bara som "vart tog mina bebisar vägen egentligen!?" (mer fulgråt)
1 kommentar:
Har två barn och den äldsta är året under dina äldsta. Och jag har jobbat ganska mycket osv. Men, ändå, kände ändå samma sak när jag läste ditt inlägg. Aldrig mer (fulgråt) och var tog tiden vägen (fulgråt). Samtidigt, livet, så himla fint.
Skicka en kommentar