NOTHING CAME OUT

okej, jag ska bikta mig nu. det enda riktigt negativa med att ha barn är att jag och joel bråkar så väldigt mycket mer än vad vi gjorde innan vi fick barnen. jag hade ställt in mig på att vi skulle bråka mer också, sömnbrist och ständig press = no happy perta. jag visste liksom hur jag blir om jag inte får äta som jag ska, inte sova som jag ska, om jag känner att jag har saker jag måste göra men att andra saker kommer ivägen. jag blir tjurig och envis. jag visste men jag hade inte en aning om att det skulle bli såhär.

jag och joel är ungefär likadana, vi funkar på samma sätt och vi är båda envisa som fan. det finns ingen som vinner när vi inte kommer överens om en sak. till slut brukar vi antingen komma på hur barnliga vi är och skratta åt att vi är så fruktansvärt töntiga eller så blir vi så arga på varandra att vi bara skriker, sen slutar prata och så säger vi förlåt ett tag senare. våra bråk håller i sig högst en dag. och då är det enstaka fall. oftast löser sig alltid allt när vi har fått lite mat eller lite perspektiv eller kanske båda.

det jag vill komma fram till är att jag saknar att bara kunna vara vi ibland. jag kollar på min kille och vet att han är allt för mig. han, ja, han är bäst helt enkelt. jag älskar joel så jävla mycket. och jag älskar mina barn precis lika mycket. jag har jättesvårt att vara ifrån dom och jag brukar prata om dom större delen av tiden då jag inte är med dom om vi tex har barnvakt eller tvinga joel att skicka sms och se till så att allt går bra.

jag skulle ändå vilja kunna gå på dejt med min kille* lite oftare. ha honom lite för mig själv för ibland känns det jobbigt att erkänna för sig själv att man kanske kommer ifrån varandra lite mer än vad man önskar. vi är dessutom alldeles för dåliga på att ta tillvara på tiden som vi har ensamma. men det blir så, då gör man saker som man inte kan göra under dagen. joel läser, jag pysslar. jag vet att jag kanske inte kom fram till något direkt nu. jag var bara tvungen att skriva av mig lite.

*ja, jag vet att jag låter lite efterbliven när jag skriver min kille men han är min kille. det är ungefär som att mina barn inte kommer att veta att jag har nåt namn förrens dom blir äldre. för dom kommer mitt namn säkert vara mamma i flera år.