VAD ÄR DEALEN MED DET?

alltså, när jag börjar jobba på ett ställe så tror jag att dom flesta brukar tycka att jag är lite underlig. dvs att jag avviker från deras norm för att jag har piercing och tatueringar som syns. det är ingen som är otrevlig men alla förstår inte. men, på mitt nuvarande jobb så ser alla propra ut men alla är sjukt missanpassade.

på min andra dag så satt jag och fyllde i det sista innan jag skulle gå hem för dagen och då kommer en som jag har träffat en gång tidigare in och sätter igång och pratar med mig. trevligt, kan man ju tycka, och det var okej dom 5 första minuterna. sen satte han igång och visade danser, med mig som tillbehör. så ja, jag stod på ett kontor som är ca 5 kvm stort och försökte göra piruetter på rätt sätt (ja för vem hade kunnat ana, jag kan tydligen inte snurra rätt) och hör på historier om tjocka tjejer som inte har nån självbild och hur min danspartner tränar på gym, jag får även se när han spänner sin arm, han berättar att han gillar att träna. ni vet, armen såg ut typ som i tecknade serier när någon spänner sig och bulan trillar ner under armen. jag ba, åååh så imponerande. jag önskar att jag också tränade mer osv osv. jag är för snäll.

det finns en till som alltid, oavsett vad man säger, säger emot. om man säger typ 'jag slutar vid halv fyra idag' så säger hon 'näe, jag tror faktiskt att det är vid fyra' fast jag såklart vet när jag slutar. och hon är sådär svårbestämd, man vet liksom inte om hon är 20år eller 40år. för hon skulle kunna vara 20 men hon ser ut som 40 och hennes bästa vän är hennes mamma. det är helt okej, man får vara bästis med sin mamma om man vill men det blir ledsamt när det är den enda man hänger med.