Om mitt ghetto

Vänliga hälsningar från betongen.

Jag har ju nämnt det någon gång, att jag älskar min förort. Vårberg, bara namnet gör att folk rynkar på näsan och tänker betongklump, mord, rån, ungdomsbrottslingar och kamphundar. Det är ett "sånt där" område. Jag tänker att dom nog syftar på något som dom ej vill säga pga så får man väl inte säga i det här (jävla pk-feminist) landet längre. Hur som helst, varför skulle man vilja bo i ett ghetto?

Jo, det kan jag tala om för dom som undrar och tycker att det finns dåliga och bra områden. Där jag bor, har jag ca fem minuter till en badstrand. Jag kan gå fem minuter och komma ut i skogen. Jag kan låta mina barn leka ute med sina kompisar utan att oroa mig. Det är naturdelen och barnvänligheten. Sen gillar jag att mina barn får en nyanserad uppväxt. Där alla inte är kritvita och där människor kommer från olika ställen, har olika bakgrunder och att det inte är någonting konstigt med det. Det är liksom ingenting att vara rädd för.

Jag tänker inte att vi har det sämre här. Jag är inte rädd.
Folk har sagt till mig, att jag borde flytta härifrån. Till något bättre ställe. Dock vet jag inte vad ett bättre ställe är, om det är där folk tjänar bättre? För jag har lärt mig att rika områden dras med ganska mycket skit också, men där pratas det inte om det på samma sätt för varför skulle man? Som att problematik försvinner med rikedomar. Som att pengar = bättre människor på något sätt. Så var det väl ändå inte riktigt va?