Igår grät Tuva på bussen för att hon lätt blir åksjuk och mår illa.
En kvinna suckade och ojade sig och bytte plats, nej, hon ställde sig upp en bit bort från oss, sen satte hon sig på samma plats igen när jag satte Tuva i vagnen. Med andra ord så stod hon hellre än att sitta bredvid ett ledset barn. Som skrek, för ja, barn har inte riktigt lärt sig att gråta med stil och klass, som vuxna som endast gråter i 1. stängda mörka rum 2. stillsamt och tyst med vackra stora tårar rullandes ner för rosiga kinder.
På riktigt, är det så sjukt jobbigt att befinna sig i kollektivtrafiken med ledsna barn? Bebisar som skriker ibland, eller barn som är less/trötta/mår illa/är barn som barn är?
Jag tänker, att om det är så himla jobbigt så typ skaffa bil. Eller gå. Det måste ju uppenbarligen vara svårt för dessa människor att vistas kring andra vuxna också, eftersom vuxna oftast beter sig så sjukt mycket värre än barn, samt vet bättre. Barn har ju inte riktigt snappat upp det här med sociala koder osv.
4 kommentarer:
ja, det är jobbigt men jag tänker alltid att det måste vara jobbigare för föräldern (och barnet!) så jag ler mot föräldern istället.
Jag har lite slutat att tycka att det är jobbigt. Förut brydde jag mig om vad andra skulle tänka och tycka, men nu bryr jag mig bara om mitt ledsna barn vilket för mig självklart är en mycket viktigare prioritering än att tänka på om vi stör någon eller inte.
Ja, det kan vara jättejobbigt med gråtande/skrikande barn. Jag förstår inte riktigt problemet med att hon flyttade sig, det var väl bara bra att hon själv såg till att komma på ett avstånd som hon klarade av att hantera ljudnivån på. Det är ju på intet vis en förolämpning eller påhopp mot dig. Jag har 1,5 timmes pendlingsavstånd till jobbet - genom innerstan i rusningstid - så bil eller promenad finns som du säkert vet inte som alternativ för särskillt många i Stockholm.
Det jag känner mig negativ till är andra människors attityd till skrikande barn. Som jag skrev så visade hon tydligt att det var jobbigt för henne att vistas på samma ställe som ett skrikande barn, det kändes att hon ville få mig att vara obekväm i situationen - som att jag borde styra upp och få henne att sluta gråta.
Självklart menar jag inte att man inte får åka kollektivtrafik om man stör sig på gråtande barn, men precis som dom som stör sig så har jag lika stor rätt att åka med tunnelbanan eller på bussen med mitt ledsna barn.
Skicka en kommentar