DIY

idag har jag monterat isär spjälsängen, och kånkat upp delarna för trappen från källaren, sen byggde jag ihop den igen och nu står den där i sovrummet och väntar och det känns sjukt konstigt men ändå bra. och jag gjorde det själv! (utan bruksanvisningen men med ett par svordomar fick jag ihop den tillslut) det var nog rätt viktigt även om det är en så liten grej liksom.

och jag tog med mig en kartong barnkläder upp också, jag säger det, love och arvid kommer att bli jättebarn för när jag stod där och vek bodys i storlek 46 så kändes det helt overkligt att dom en gång i tiden faktiskt kom i dom där pyttekläderna. och att det ska komma ut en så liten ur mig igen, och att allt ska börja om. weird. och just nu kämpar jag för att komma på tjejnamn, jag tror att det är en kille så jag har ett par killnamn på lager men tjejnamn är i princip omöjliga! (kanske för att jag har ställt in mig på att det är en kille). just nu försöker jag sätta ihop ett dubbelnamn men det är svårt att hitta något som känns bra.

DEN HÄR STAN DRAR NER MIG TILL BOTTEN AV ÅN

gud jag är så trött på stockholm. jag hade tänkt att den här sommaren skulle få mig att bli lite nyförälskad igen, men eftersom jag knappt har spenderat någon tid här så har jag inte hittat tillbaka till hur jag en gång kände. jag har ändå inte tid med allt som finns här, nu när det är såhär. så jag längtar efter något mindre tror jag. eller mer ehm, vänskapligt? jag har ingenting att hämta på klubbar för det kommer jag ändå inte ha tid med, och jag har ingenting speciellt att hämta från något annat heller. det skulle väl vara rum för barn då, ungefär så rolig har jag blivit. den här sommaren har nog förändrat mig lite eller så har jag bara gått och blivit gammal och less på allt det där som var pepp förr. det är väl den kulturella biten, spelningarna och så. och säkert lite mer, jag känner mig lite bitter nu, jag sållar nog ut mycket av det jag gillar därför.

nu ska jag äta kolakakor, kolla på true blood och sluta sakna dig.

SÅHÄR I VÄNTAN

jag kan inte sova på nätterna. nu börjar nattkissningen komma igång och mardrömmarna också. jag drömmer om kejsarsnitt, just nu skrämmer det mig mer än vad det gjorde förra gången. föda "vanligt" känns på något sätt bättre än att få magen uppsnittad och det trots att jag fick sy sjukt mycket efter att ha fött love och arvid. sen är det ju mitt fel också, precis som när jag väntade love och arvid så läser jag om allt som kan gå fel, vad det finns för risker osv. "bara för att vara förberedd" och sen lägger jag på lite egna skräckscenarion på det. som att det skulle göra någonting bättre.

och så tänker jag på att jag är en bra mamma som det är nu och att jag är rädd för att det ska kännas som att det förändras när den nya kommer. att jag inte kommer att ha samma tid och ork. jag antar att det är något alla föräldrar som väntar nya barn tänker på någon gång, det känns bara lite som att eftersom jag inte kommer att ha någon annan än mig själv så kommer det att bli knepigt och kämpigt. men egentligen är det ju ingenting som jag borde gå och tänka på, jag borde tänka att det kommer att gå så bra som det kan gå, men det är svårt att slå bort allt.

COME SUNSHINE

arre och jag lekte med traktorn, bilen och photo booth igår när love sov.

abstinensen börjar kicka in bara för att jag vet att jag ska försöka hålla mig borta så jag ska fylla dagarna med billig eldorado-glass och american dad. jag är ändå så trött nu. igår gick jag och la mig vid nio, love kom in vid åtta i morse och jag kände mig utvilad då men sen gick jag hem efter dagislämningen och sov tre timmar till. idag tog det bara 50 minuter att gå till dagiset som jag ser från balkongen. oh happy joy det var att springa efter love precis brevid bilvägen när han skulle åt andra hållet. oh happy joy det var när arvid skulle springa ut i vägen och leka med sina bilar. i vanliga fall så brukar det gå rätt bra, ta typ tio minuter, vilket brukar inkludera att titta på varje sån där äcklig svart snigel, sen gärna försöka stampa på dom. oftast klarar dom sig för att dom drar ihop sig och då är det mer spännande än själva stampandet. men idag tog vi dagisgåendet till nya höjder. och jag hade tagit på mig en tjock tröja för jag ba "ser kallt ut" och tänkte inte på att min mage medför svettande utöver det vanliga.

mm, just det. det är freakin omöjligt att klä sig när man är höggravid. plus att jag inte har någon tvättmaskin för att jag inte har hajat hur jag ska koppla in vattenledningarna och måste ta mig till tvättstugan och boka tid. boka tid liksom. omg. sen är det just det där med att klä sig. eftersom jag använder låga jeans så kan jag liksom komma undan med att ha mina vanliga med snodd men det är ändå jävligt trixigt nu när mina ben börjar svullna. jag längtar efter min vanliga kropp, även fast den kommer att prydas av ett ärr men alla vet ju att ärr är häftiga.

typ tre veckor kvar då. och allt jag borde ha fixat tills nu känns överväldigande, egentligen vet jag inte ens vad det är jag ska fixa men ja, det känns som att det är en del. framför allt plocka fram babykläderna igen, och styra sängen. och det är annorlunda nu när jag är ensam också. det blir liksom inte riktigt samma sak. just nu har jag glassen att trösta mig med, den och att jag, även fast jag är orolig, har bestämt mig för att jag ska klara det här och att jag ska klara det fantastiskt jävla bra. somliga dagar är bara mörkare än andra.

VÄGER ALLT EMOT ALLT MEN DET FINNS INGET RÄTT OCH DET FINNS BARA FEL

hösten kommer, jag känner det i hela kroppen. jag gillar det inte.
jag funderade över hur jag känner igår, jag sa det. jag vet inte ens själv vad det är men det borde vara mer, och ja, det kanske är viktigt. det kanske är viktigt och alltid varit viktigt men jag kanske inte är den tjejen som klarar av det, det kanske är meningen att det ska vara såhär jämt och att det är det man ska vara nöjd med. jag kan inte skriva saker i klarspråk för jag vill inte såra någon och jag vill inte öppna mig själv så.

lite såhär är det: man är inte ensam för alltid, när man inte är ensam så vill man vara det för att få "vara sin egen" typ "stå på sina egna ben", typ "andas" och när man är det så vill man inte vara det, inte det minsta. men anyways, jag kommer att vara där, här, vart som helst, ensam och inte ha tid för något annat. och sen kommer det komma en dag då du inte är det, då det inte blir lika viktigt. och jag vill inte stå där, kämpa för det här, när livet förändras.

just nu önskar jag att jag hade bestämt mig från början, förstått att det här hade kunnat hända hela tiden, men hur hade jag kunnat göra det, hur hade jag kunnat se det? för när vi bestämde oss första gången så kändes det lite som att det helt plötsligt skulle ordna sig, som att jag inte behövde ta det där avgörande beslutet om avsked innan vi ens setts. som att det skulle bli lättare om vi gjorde det tillsammans. och nu är ett nytt beslut taget och jag undrar vart min roll i det hela tog vägen, hur det kunde bli såhär, hur det känns som att det som väger emot är större än det som väger för. den där tomheten som sprider sig.

jag säger ingenting. sen säger jag massor. sen gråter jag mot dig när det egentligen är det som är felet. det är jag som stannar så det är mitt beslut.

JAG TROR ATT DET ÄR JAG OCH STENEN

det är tungt, bara tungt. lite som att andas med en sten över sig.
och idag sa vi hejdå och nu ses vi nog inte förrens det är dags och sen försvinner du igen och lite den där känslan av att ingenting är som det borde vara. jag saknar det mesta, och jag vill bort. börja om. ta mitt lilla pick och pack och mina kära gossar och hitta den där lilla stugan som jag har gnällt om hela sommaren som jag inte kommer att vilja ha på vintern när det inte är bekvämt och skönt och snart är den här, vintern alltså. men jag vet inte, jag känner lite att jag är klar med sthlm nu, det finns inte så mycket för mig här när jag inte kommer att gå i skolan på riktigt i år heller. men så är det ju det här, jag har ju ett liv här, eller livet blir komplicerat av att flytta. och vart ska man flytta, blir man liksom lyckligare någon annanstans när allt är som det är? det känns som att det saknas något och jag känner mig osäker på om det något finns i någon annan stad. det kanske bara finns i mig, jag kanske behöver hitta mig själv igen. för jag tror inte att jag är såhär, melankolisk, inte egentligen. för när jag tittar på gamla bilder så ser jag någon helt annan i dom, någon som är glad, som har allt.

jag tror att jag tappade bort det där allt.

BLIND AND LOST

har man bara en stor kärlek i sitt liv och vad händer då om man tappar bort den på vägen?