Mer nu än någonsin

Jag kommer ihåg i hela kroppen hur det kändes att vakna till en värld som såg helt vanlig ut, när min värld var omkullkastad. Det var som att ha huvudet under vattnet och lyssna på när någon pratar ovanför ytan.

Jag kände nog att nu dör jag, precis här och nu, för att det gjorde så ont. Luften försvann, allting var bara slut.

För min kärlek hade inte tagit slut, det var bara allt annat. Jag kände en stor klump av ensamhet. Tappade greppet. Förstod inte. (Jag kommer aldrig att förstå, jag vet inte om jag vill, ibland tänker jag att allting hade varit lättare om det hade funnits svar men det är ju inte sant, det hade känts precis samma.)

Och nu - min kärlek har inte tagit slut. Den är, konstigt nog, kanske starkare. Ibland är det överväldigande. Skrämmande nästan. För om jag faller igen så faller jag hårdare.

Men just nu, just precis nu, så finns det ingenstans som jag hellre vill vara än här.

Jag har sagt det förut

Alla dom här åren med skunk och bloggen, så har det ju hänt ganska mycket. Det största är väl att jag har blivit mamma, till fyra gulliga ungar. Och sen kommer väl diverse separationer och kriser. Och just dom, separationerna, har inte varit världens lättaste. Inte heller valfria jämt.

I våras trodde jag att jag skulle gå under av sorg. Jag gjorde det lite ett tag. Men jag kom tillbaka, och nu känns det bra. Inte perfekt, men jag har aldrig eftersträvat det för det finns inte. Ingen relation är perfekt. Inte ens dom som tror att dom har en perfekt relation själva har det. Bara för att det inte har hänt någonting än, så betyder det inte att det inte kommer att hända något. Jepp, så fint tänker jag.

Och alltså, cudos till alla som håller ihop. Som ser framåt och inte lever med en bitter bismak. Vars liv inte förändras av att få barn. Grattis! Verkligen, grattis! Dock ser inte verkligheten alls ut så för en del, och det är inget fail. Själv upplevde jag mig väldigt jämställd i mitt förhållande, tills jag fick barn. Och det var en svår känsla att leva med. Jag blev liksom ledsen, och trött, och kände mig ganska grå och värdelös. Som en jävligt dåligt betald hemhjälp/barnvakt, ständigt på rättvisejakt. (Nu vill jag bara poängtera, att dom här känslorna inte var känslor som jag upplevde för mina barn, utan för mitt förlorade förhållande. Att få barn ger sjukt mycket, det är absolut ingenting jag ångrar, som ni vet.)

Nu för tiden har Love och Arvid tre syskon hos sin pappa, en bonusmamma, två bonuspappor, två syskon här och så mig. Sigge har Love och Arvid, mig och Anders, och så Krister som bonuspappa. Han brukar kalla Krister för "Pappa Krister" och Anders för pappa. Tuva har mig, Krister, Love, Arvid, Sigge och Anders. Samt alla riktiga och bonus farföräldrar och morföräldrar. Rörigt, kan man tycka. Jobbigt för barnen, kan man också tycka.

Och visst, vi märker ibland att det är jobbigt just runt flytten ibland. Precis som det är jobbigt för oss vuxna. Men samtidigt så har alla familjer som dom älskar, och som älskar dom.

Jag kan inte säga hur det hade varit om vi hade valt något annat, men jag kan säga att jag känner att jag är på ett bra ställe idag, och att jag har fått trygga barn, trots att vi separerade när dom var unga.

Nu glömmer jag säkert att ta med någonting, som gör att min poäng inte går fram. Menar mest att en separation inte automatiskt betyder ett hemskt liv för ens barn och att man borde sluta se på det som någonting som är fult och fel, för det orsakar ganska mycket lidande att tro att det man är helt dum i huvudet som inte kan "stå ut". Att kämpa tills man själv går under är inte för alla.

Oreokakan med kakor lite överallt

Alltså jag gör fler saker än att baka, trots att det inte riktigt verkar som det nu. Jag har helt enkelt hittat en mycket bra sida med tjockissaker som amerikaner bakar. För någon dag sen så hittade jag den här kakan, som man kan göra både vegansk eller ovegansk = bra. För Oreos är tydligen veganska (!!!)

Så kakan då, det är typ världens fulaste kaka. Den ser ut som ett ägg tappat i grus. Men eftersom vi vet bättre, och inte dömer efter utseende osv, så tycker jag att man ska ge den en chans.

För att baka den behövs:
16 Oreos
100 g rumstempererat smör
6 matskedar cream cheese
2,4 dl socker
1 tsk vaniljextrakt (jag tog dr oetkers vaniljarom)
3 dl vetemjöl

Såhär gör man:
Krossa eller mixa Oreo-kakorna till smulor, ställ åt sidan.
Vispa smör och cream cheese till dubbla storleken (eller ja, tills det blandas ordentligt). Ha i socker och vaniljextrakt och vispa tills det blandas. Ha i 2,5 dl av Oreo-smulorna (spara resten) i smeten och mjölet. Blanda för hand till en smet. Ställ smeten i kylen i ca 30 minuter så att den blir kall.

När den är kall så ställer man ugnen på 180 grader, och så rullar man smeten till bollar i typ golfbollsstorlek. Sen ska man rulla bollarna i Oreo-smulorna som blev över. Tiden i ugnen är ungefär 10 minuter. Kakorna ska inte få färg, bara stelna på ytan. Dom ska liksom bli lite som cheesecake eller kladdkaka inuti. Låt dom ligga kvar på den varma plåten bara, så stelnar dom lite till. Lätt godast att äta nästan direkt, så jag brukar bara göra så många som jag vill ha för stunden, och så sparar jag bara resten av smeten i kylen.

Kola

Kola, så sjukt underskattat. Eller i alla fall här hemma, för det är verkligen jättelätt att göra, och jättegott, och ändå så gör vi det typ aldrig pga vet ej faktiskt. Men hädanefter så ska det bli ändring på det.

Man behöver ett par saker, som vi nästan alltid har hemma, och det är:

100 g smör
2 dl vispgrädde
3 dl strösocker
1 dl sirap
1 tsk vaniljsocker

Så smälter man bara smöret, blandar i resten i kastrullen och låter det koka i 15-30 minuter och rör om då och då. För att kolla om kolan är klar så gör man helt enkelt ett kulprov (droppa lite av kolan i ett glas med kallt vatten, kan man göra en kula så är den klar). Superlätt!

Nu kan man ju äta dom som dom är men jag smaksatte hälften av mina med flingsalt och den andra hälften med krossad polkagris. (Jag tog mig till och med tid att slå in några i smörpapper innan jag åt upp dom, för att det skulle se tjusigt ut, sjukt onödigt egentligen.)

Vad gör man inte

I Legotältet. Sjukt koncentrerade.

Kolla, så himla lycklig! Man ser att han ba "Alltså det är lugnt mamma, håll kvar handen bara, ska inte slå så hårt - HÄHÄ" och så slog han hårt för att man minsann måste göra det om spiken ska sitta fast. Arma fd fingrar :c 

Det här var önsketrädet, det första som vi besökte. Love önskade sig en stor påse lego, och Arvid önskade sig en liten påse lego. En del önskar sig fred, andra lego.

Idag var vi på Maxat för mini som är nu under Kulturveckan i Stockholm. Kul tyckte barnen, och visst, det var rätt kul. Sen var det rätt varmt också, och Love, Arvid och Sigge ville hänga i Lego-tältet där det var ca 100 grader. Nu började det bli lite mer varmt än kul för mig, men det var okej, för barnen hade kul. Dom skrattade och lekte med legorobotar och var superlyckliga.

Och sen skulle vi (jag, för Love och Arvid lekte bredvid och/eller satt i gräset och vilade sig) stå i en jättelång kö för att dom skulle få spika i en massa spikar i typ en koja. Som var anpassad för barn, och not so much vuxna. Och Love och Arvid har bara spikat med plastspikar tidigare, men dom ville jättegärna testa att spika själva, och så ville dom att jag skulle hålla i spiken. Såg ut ungefär såhär hela tiden D:

Så nu har jag några fingrar mindre. Saker man gör för sina barn, liksom.

Knäckebröd

För ett tag sen så bakade jag ett så himla gott knäckebröd. Det låter typ jättepretentiöst, men det är det alltså inte, för det tog ca noll minuter att röra ihop.

Ingredienser:
2 dl majsmjöl

1 dl solroskärnor

1 dl sesamfrön

1/2 dl linfrön

1/2 dl rapsolja

2 dl kokande vatten

1/2 tsk salt

Man ska alltså blanda ihop allting till en smet, och trycka ut smeten på en oljad plåt (vilket failade ganska hårt för mig och hälften av knäcket satt kvar på plåten = bu. Nästa gång ska jag testa gammalt, hederligt bakplåtspapper istället). Jag använde en slickepott när jag plattade ut smeten. Den ska bli tunn, typ högst ett par millimeter. Sen gräddar man det i ugnen på 150 grader i ungefär en timme. Strö över massor flingsalt efteråt - klart!

(Receptet kommer från bloggen ennui.)

Tuva "Gluggen" Johansson

Tuva har blivit så himla stor. Femton månader redan liksom!
Hon älskar djur, och har lärt sig vad jättemånga djur heter samt hur dom låter, men grisar är bäst. Och så säger hon titta där, sitta där (typ samma egentligen), Love, Ajaj (Arvid - close enough), Sigge och Tuva. Hon kan dricka ur glas och göra rörelserna till Imse Vimse Spindel, och flyga! Eller, stryk det sista, men det känns så pino att ba "det här kan hon, och det här, och visst är hon så himla bra!". Alltså, hon är himla bra på riktigt, såklart.

Det är kul att komma ihåg bara, hur hon utvecklas. För femton månader sen var hon en liten degklump som mest åt och bajsade. Man ser inte förbi det då, just då kommer det aldrig en framtid, det är den lilla nyföddhetsbubblan. Sen helt plötsligt kan dom en massa saker, och pratar med en, och är inte så himla små längre.

Instagrammat

Jag överlevde

Återhämtade mig typ nu efter Way Out West. Hade superkul, bodde hos trevligaste värdparet, hade fint väder nästan hela tiden, såg ett par riktigt bra spelningar och träffade snälla människor. FUN! Dock ej så fun på bussen hem, hade dödsångest deluxe i  sex timmar och funderade på ställen där jag kunde kräkas. Ej så mycket pga bakis, mest pga jättejättetrött.

Nästa gång när jag ska ha ensamtid så ska jag (i alla fall överväga) att välja ett trevlig spa eller något annat som ej framkallar extrem tröttma. Men det var väldigt kul. Och spa är ganska trist, tror jag.

Hej mamma, pappa och alla ni andra!

Har det så himla fint i Göteborg. Dricker öl mitt på dagen och lyssnar på bra musik. Om solen kommer tillbaka så är allting sådär vad ska man säga, näst intill perfekt! Igår drack jag faktiskt bara en öl mamma, så jag unnar mig lite idag. Jag har det bra, hur som helst. Tar hand om mig och så, no worries med andra ord!

Go west

Nu har jag åkt buss i två timmar, och jag har fyra timmar kvar. Min rumpa har somnat och jag har typ en halv macka kvar som jag ska överleva på tills jag kommer fram. Det gör dock inte så himla mycket, för när jag kommer fram ska jag träffa finaste Elina och bege mig mot Slottsskogen och Way Out West. Ikväll blir det Refused! Pirr!

Framtiden

Skype är så himla bra när ens kiddo är 18 mil bort.

Dancing on my own

Först händer det typ ingenting, och då är det långtråkigt och jobbigt. Och sen, vinner jag en biljett till Way Out West nu i helgen, och då ba velar jag massor om jag ska åka eller inte pga har ej planerat för resan/sällskap/sovplats osv. Gud, blir så trött på mig själv ibland.

Jag borde ju fan åka och ha jättekul. Liksom, våga chansa lite.